Idag är min sista dag som feriearbetare på biblioteket, därför vill jag passa på att ge tummen upp för Xavier Dolans J’ai tué ma mère från 2009 när jag fortfarande har chansen. När jag själv såg den så visste jag inte exakt vad jag skulle vänta mig – en kanadensisk dramafilm regisserad av en tjugoåring, som dessutom spelar huvudrollen? Efteråt var jag så tvungen att jag att jag nästan tappade andan, och många i min bekantskapskrets har tvingats att på mina order se den. Det här är en & en halv timme audiovisuell poesi, ett säreget kollage av reklamfilm/retro/franskavågen-hybridsbildspråk ackompanjerat av electroclash & klassiska musikstycken. Det här är faktiskt den absolut vackraste filmen jag sett, någonsin.
Handlingen centrerar runt sextonåriga Hubert, spelad av Dolan själv, och hans typiskt tonårsproblematiska relation till sin mamma. Filmen lyckas effektivt fånga det motsägelsefulla i att instinktivt hata & irriteras av den person som man egentligen älskar mest av allt i världen – sin egen mamma, då man själv inte ser individen bakom mammarollen i all sin mänskliga ofullkomlighet. Han träffar en jämnårig homosexuell kille som han drömmer om att flytta ihop med, när han helt plötsligt blir insatt på en ungdomsanstalt efter att i skolan ha ljugit & påstått att hans mamma är död.
Det som skiljer den här (delvis självbiografiska) ungdomsfilmen från resten är, förutom stilen rent generellt, karaktärgestaltningen, där man inte manas att sympatisera gentemot någon, detta genom såväl regin som det suveräna skådespelet. Med J’ai tué ma mère & Heartbeats från 2010 så har Dolan visat att han tillsammans med Joachim Trier är en av samtidens absolut intressantaste unga regissörer, och jag är äckligt nyfiken på hans kommande rulle Laurence Anyways, som går upp på biograferna den 21 september.
Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=k2mLtMCDTss
/Robert.
